En månads lager. Är ni redo?

Från 1 januari 2027 är kommuner och regioner skyldiga enligt hälso- och sjukvårdslagen att lagerhålla sjukvårdsprodukter. Det är en av de mest genomgripande förändringarna av kommunal hälso- och sjukvård på decennier – och förberedelsetiden är knapp.

Kriget i Ukraina förändrade den svenska säkerhetspolitiken på ett fundamentalt sätt. Det förändrar nu också kommunal hälso- och sjukvård. Den 1 januari 2026 trädde nya bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) i kraft som skärper kommuners och regioners ansvar för beredskapsplanering, ömsesidigt bistånd och vård i kris och krig. Men den viktigaste och mest konkreta förändringen väntar ytterligare ett år: från och med 1 januari 2027 är kommuner och regioner skyldiga att lagerhålla sjukvårdsprodukter.

Det är inte en rekommendation. Det är lag.

Kommuner och regioner ska lagerhålla sjukvårdsprodukter för sådan vård som kommunen ska erbjuda enligt denna lag. Regeringen får meddela föreskrifter om innehållet i och omfattningen av sådan lagerhållning. HSL, ny bestämmelse fr.o.m. 1 januari 2027

Bakgrunden: varför nu?

Sverige har länge saknat en robust struktur för försörjningsberedskap inom hälso- och sjukvården. Covid-19-pandemin blottlade bristerna på allvar: kommuner och regioner saknade lager av basförbrukningsmaterial, personlig skyddsutrustning tog slut inom dagar, och det saknades system för att fördela det som faktiskt fanns. Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09) konstaterade i sitt delbetänkande SOU 2021:19 att det är nödvändigt att det i nära anslutning till där vård bedrivs finns en robust och omsättningsbar lagerhållning av sjukvårdsprodukter.

Propositionen Hälso- och sjukvårdens beredskap (prop. 2024/25:167) är det direkta lagstiftningssvaret. Riksdagen biföll den 13 november 2025. Lagändringarna i HSL trädde i kraft 1 januari 2026, med lagerhållningsskyldigheten ettårigt fördröjd till 1 januari 2027 för att ge kommuner och regioner tid att förbereda sig.

Socialstyrelsen lämnade den 1 april 2026 sin redovisning till regeringen med förslag om hur lagerhållningsskyldigheten ska utformas i föreskrifter. Regeringen väntas fatta beslut om föreskrifter under 2026.

Vad innebär skyldigheten konkret?

Vad ska lagerhållas?
Lagerhållningsskyldigheten omfattar sjukvårdsprodukter ett begrepp som i detta sammanhang innefattar läkemedel, medicintekniska produkter, personlig skyddsutrustning och livsmedel för speciella medicinska behov. Kommunen ska lagerhålla produkter för den vård kommunen är skyldig att erbjuda, det vill säga den kommunala hälso- och sjukvården i hemmet, på särskilt boende och i dagverksamhet.

Socialstyrelsen har i sitt förslag till föreskrifter föreslagit att det inte ska finnas nationella listor över specifika produkter. I stället ska kommunen själv avgöra vilka produkter som behöver lagerhållas utifrån den egna verksamhetens behov. Det skapar flexibilitet men ställer också höga krav på kommunens förmåga att göra välgrundade behovs- och riskanalyser.

Hur mycket ska lagras?
Målet som uttryckts i förarbetena och i SKR:s överenskommelse med staten är att hälso- och sjukvårdens förmåga att bedriva god vård i vardagen ska säkerställas för minst en månads omsättningslager. Det innebär inte ett statiskt lager som aldrig rörs, det handlar om ett levande, rullande lager som ständigt omsätts och fylls på. Produkter som används i vardagen ska finnas i tillräcklig volym för att verksamheten ska kunna fungera i minst en månad utan nytt tillflöde utifrån.

Var ska lagret finnas?
En central princip är att lagret ska finnas i nära anslutning till där vård bedrivs. Det är avsiktligt, erfarenheter från pandemin visade att centralt belägna lager inte hjälper när logistikkedjorna havererar. För kommuner innebär detta att varje verksamhet, eller åtminstone varje geografisk enhet, bör ha sitt eget omsättningslager snarare än att förlita sig på ett enda kommunalt centrallager.

Målsättningen är att hälso- och sjukvårdens förmåga att bedriva god vård i vardagen ska säkerställas för minst en månads omsättningslager – i nära anslutning till där vård bedrivs.

Tre utmaningar kommunerna måste hantera nu

1. Inventering och behovsanalys
   Ingen kan bygga ett ändamålsenligt beredskapslager utan att veta vad som faktiskt används. Det är det grundläggande problemet: kommuner saknar i dag tillförlitlig statistik över hur många medicintekniska produkter som finns i omlopp och i vilka volymer förbrukningsartiklar används. Det är ett problem som uppmärksammats i tidigare artiklar om MDR-ansvaret, och det är ett problem som nu får direkta konsekvenser för beredskapslagerets dimensionering.
   
   Kommuner behöver genomföra om det inte redan gjorts en systematisk kartläggning av vilka produkter som används i vardagsvården, i vilka volymer och med vilken omsättningshastighet. Det är grunden för allt annat.
2. Lagerutrymme, kyla och hållbarhet
   Ett omsättningslager för en månads behov av sjukvårdsprodukter tar plats. Det kräver lämpliga lokalutrymmen med rätt temperatur, luftfuktighet och säkerhet. Vissa produkter – som insulinkatetersystem, sårprodukter och vissa förbrukningsartiklar – har specifika förvaringskrav. Äldre kommunala fastigheter är sällan dimensionerade för detta ändamål. Kommuner behöver kartlägga tillgängliga ytor och i förekommande fall investera i eller upphandla lämplig lagringskapacitet.
3. Upphandling, finansiering och MDR-efterlevnad
   Att bygga upp ett beredskapslager innebär inköp av produkter i större volymer än normalt. Det reser upphandlingsrättsliga frågor: när krävs offentlig upphandling, och hur förhåller sig beredskapslagret till befintliga ramavtal? Det reser också finansieringsfrågor, staten har via SKR-överenskommelsen tillskjutit medel till regionerna, men kommunernas situation är mer oklar.
   
   Därtill gäller att alla inköpta produkter måste uppfylla MDR:s krav. CE-märkning, EU-försäkran och svensk bruksanvisning ska kontrolleras vid varje leverans. Att bygga upp ett beredskapslager i hast, med fokus på volym snarare än regelefterlevnad, riskerar att skapa ett lager av produkter som kommunen juridiskt sett inte borde ta emot. Kvalitetssäkringen kan inte sättas åt sidan med hänvisning till beredskapsläget. 
   
   Att bygga upp ett beredskapslager i hast, utan att kontrollera CE-märkning och bruksanvisningar, löser ett beredskaps­problem men skapar ett MDR-problem.

Tidslinje: vad gäller när?

Checklista: vad behöver er kommun göra nu?

• Kartlägg vilka sjukvårdsprodukter som används i kommunens hälso- och sjukvård och i vilka volymer
• Identifiera vilka produkter som regleras i avtal med regionen – och vilka som saknar tydlig ansvarspart
• Uppdatera eller upprätta skriftliga avtal med regionen om ansvarsfördelning för hjälpmedel och förbrukningsmaterial
• Inventera tillgängliga lagerlokaler och bedöm om utrymme och förvaringsförhållanden är ändamålsenliga
• Beräkna volymer för ett månads omsättningslager per produktkategori
• Säkerställ att befintliga upphandlingsavtal tillåter inköp i beredskapssyfte
• Bygg in MDR-kontroll (CE-märkning, bruksanvisning på svenska) som obligatoriskt steg vid varje lagerinköp
• Ta fram en rutin för omsättning av lagret så att produkter inte passerar bäst-före-datum
• Planera för kompetensutveckling: vilken personal ska ha ansvar för beredskapslagerhanteringen?
• Följ Socialstyrelsens föreskriftsprocess och anpassa lagret när föreskrifterna beslutas under 2026

Sammanfattning

Den 1 januari 2027 är inte långt borta. Kommuner som ännu inte påbörjat arbetet med att kartlägga sina behov, se över sina avtal med regionen och identifiera lagerutrymmen har knappt ett år på sig. Det räcker om arbetet börjar nu.

Lagerhållningsskyldigheten är inte bara ett logistikproblem. Den är en påminnelse om att kommunal hälso- och sjukvård är en del av totalförsvaret. Den vård som bedrivs på ett äldreboende i Norrköping eller i hemtjänsten i Skellefteå ska fungera även när försörjningskedjorna är avbrutna, när leverantörer inte kan leverera och när samhället är under stark press. Det kräver förberedelser som börjar långt innan krisen är ett faktum.

Lagerhållningsskyldigheten är inte bara ett logistikproblem. Den är en påminnelse om att kommunal hälso- och sjukvård är en del av totalförsvaret.

Heléne Holmkvist

Senior Dataskyddsspecialist, Institutet för Medicinsk Rätt
https://imrab.se